Om Maja och Boppa



Min morfar hette Eirik. Han var född i Norge 1950 men bodde i Sverige nästan hela sitt liv. När jag och min bror var små så försökte vi säga morfar, men det blev Boppa istället. Han tyckte bättre om det än om morfar för han tyckte det lät så gammalt.

Boppa var en jättesnäll person. Han gjorde allt för mig och min bror. Han kunde nog inte säga nej och det kan hända att vi ibland lurade honom att köpa godis eller leksaker när vi var mindre. Jag minns när vår hund fyllde år. Då hämtade han oss på skolan och så skulle vi köpa present. Det slutade med att han köpte present både till hunden och till mig och min bror.

Man fick göra så mycket olika saker med Boppa. Man fick klättra i stegar eller upp på traktor taket. Man fick såga i plankor och man fick spika ihop saker. Ingenting var liksom omöjligt hos Boppa.

Han brydde sig aldrig om hur en person såg ut eller vart man kom ifrån. Han var snäll mot precis alla. Han betydde väldigt mycket för mig och för min familj. Att han betydde mycket för andra här där vi bor märkte vi på alla helgons dag (eller vad det nu heter) för av barnen på kyrkans ungdom som skulle få tända ljus för dom som dom ville hade flera stycken gått och tänt ljus hos honom även fast de inte var släkt med oss. Boppa satt ofta på trappan till sitt hus, med sin katt i knät, och han hälsade på alla som gick förbi och sa hej. Det var lätt att tycka om Boppa. Han var kanske inte den mest pratsamma människan och han var helst hemma. Men de som kände honom tyckte om honom. Han var väldigt rolig och hade extremt rolig humor. Han kunde en massa saker också som historia och sånt. Undrade man på något så frågade man Boppa.

Den 16 augusti 2019 fick vi veta att Boppa hade fått cancer. Han hade fått en tumör i tjocktarmen och cancern hade spridit sig ut i hans lever. När Boppa blev sjuk så sa han till mig och min bror att vi skulle göra saker vi tänkt. Att vi skulle ut och ha roligt. Att vi inte skulle sitta och vara ledsna. När mamma sa att han inte skulle dö idag så sa han ” Nej men så småningom”. Boppa visste att han skulle dö. Jag ville inte tro det men var jätterädd. Jag hade nog tagit för givet att han skulle vara med mig längre.

Att mista Boppa var det värsta som har hänt mig. Det gjorde och gör fortfarande fruktansvärt ont att han är borta. Jag ville få honom tillbaka men eftersom jag inte kan det så vill jag inte att någon annan ska behöva gå igenom samma sak som mig. Jag vill att alla ska få ha sin morfar kvar, eller mormor, man, dotter son eller vem det än är dom älskar. Alla ska få ha rätten att leva.

Efter Boppa hade dött så tog jag ett armband som jag hade gjort till honom. Det låg precis bredvid sängen som han hade legat i. Sen så gjorde jag varsitt armband till mamma och till mormor där jag skrev Tack hurra på. För att ha som minne. Sen kom jag på att jag kanske kunde sälja såna för att få ihop pengar till en insamling. Mamma hjälpte mig starta insamlingen och på den vägen är det. 

Boppa sa Tack hurra jämt. Han kunde säga det när han ätit mat. Han sa det ofta när han skulle hem. Han sa det lite där det passade. Tack hurra! För mig är det ett jättepositivt uttryck. Det är två väldigt glada ord, som är viktiga. Mormor säger alltid att vi ska fira Boppas liv och när man firar så säger man ju Hurra. Jag tänker att det är ett annat sätt att säga Tack för livet!

Jag vill få in så mycket pengar så att forskningen kan gå framåt och att ingen ska behöva mista någon de älskar. Jag är väldigt tacksam för alla som har köpt banden och som skänkt pengar. Boppas död blir liksom lite mindre meningslös och på något sätt blir han lite odödlig. Det betyder enormt mycket för mig. Vill man inte skänka till just min insamling så finns det massor med olika sätt att hjälpa. Gå in på cancerfondens hemsida och läs.

Till Boppa... Tack för allt du var och är för mig. Tack för allt du gjorde och för allt du lärt mig. Tack för att du älskade mig. Tack för att jag fick älska dig. Tack hurra!


/ Maja




Tack hurra! - Boppabandet

Copyright © Alla rättigheter förbehållna

Kontakta oss

Följ oss