Mormors brev till Boppa

På Boppas begravning så lästes ett brev upp. Det var mormor som hade skrivit det till Boppa. Hon ville inte läsa det själv, utan min mammas bästa vän Anna-Lena läste det.


Det är ett fint brev, där man får lära känna Boppa lite bättre. Dom blev tillsammans i maj 1970, så dom hann ju med att lära känna varandra en hel del. 

Nästan 50 år fick vi tillsammans. I slutet av maj nästa år har vi varit tillsammans i 50 år. Men det är faktiskt lite mer än 50 år sen jag träffade dej första gången. Jag och en kompis hade varit och pallat äpplen i hennes mormors trädgård. Jag kände mej jättebusig när jag stod tillsammans med en hög andra 13-åringar och delade ut pallade äpplen. Här kommer Eirik, han vill också ha ett äpple! var det någon som ropade. Ja det vill jag, sa du. Jag gav dej ett äpple och du gick vidare.


Ett par månader före min sextonde födelsedag blev vi tillsammans. Du hade nyligen fyllt 20 och var lite smått farlig, du körde ju motorcykel. Unga var vi. Men vi hittade varann där och då. Sen dess har vi stannat hos varann. Unga var vi, hela livet framför oss. Allt vi skulle vara med om. Vad hände? Vi fortsatte tillsammans. Vi gifte oss, fick två fantastiska barn. Nu har vi även två underbara barnbarn. Vi har kämpat naturligtvis. Som de flesta andra har vi haft motgångar. Men vi har hållit ihop.


Jag minns så mycket:

• Jag minns turerna på din gamla Matchless om somrarna de första åren.

• Jag minns vårt bröllop, hur varmt det var, hur ringen låg kvarglömd i bilen under vigseln. Du räddade situationer genom att skicka ut din best man att hämta den. Inga problem.

• Jag minns att när Bruno föddes köpte du inte cigarrer och delade ut likt andra nyblivna fäder. Du firade sonen genom att gå till närmaste musikaffär och köpa dej en LP-skiva. Det var bättre än alla cigarrer i världen.

• Jag minns stoltheten i rösten när du tre år senare ringde hem till Bruno och berättade att han fått en systerbäbis. Att Bruno nu var storebror. Vår familj var komplett.

• Jag minns blickar i samförstånd tvärs över bord och rum.

• Jag minns entusiasmen över små ting du sett under dagen. Som till exempel den gången du kom hem och berättade om att du sett något du aldrig trott du skulle få se, en ödla som bajsat.

• Jag minns hur entusiastiskt du berättade om utgrävningen på Lovön som du var med om under din tid som arkeologistuderande. Hur du kunde berätta om känslan när du hittade en pilspets eller en krukskärva. Saker som berättade något för dej, som du sen berättade för mej.

• Jag minns hur lycklig du kunde se ut när du lyssnade på musik du tyckte om.

• Jag minns hur du stolt förde Madelene till Matt när de gifte sej.

• Jag minns hur du kunde förlora dej i tankar när du hört eller läst nånting du blivit intresserad av eller behövde fundera på.

• Jag minns hur du tog till dej namnet Boppa - det namn Maja och Markus gav dej. Morfar var inte ett lika bra namn.

• Jag minns hur vi, sen barnen flyttat, kunde sitta och diskutera vad som än dök upp i huvudet. Vilket på senare år ofta resulterade i att jag hämtade paddan och googlade ämnet. Det stoppade oss inte i diskussionerna, vi måste ju analysera resultatet av googlandet.

• Jag minns hur du stöttat mej i mina beslut om studier och jobb. Hur du lärt mej bli en självständig människa.

• Jag minns hur du diskuterade Wittgenstein med läkaren på onkologen efter att först ha frågat henne om hon var adlig beroende på hennes efternamn. Det sa hon sej inte vara, hon hade hetat Persson tills för ett år sen.

• Jag minns att det var här i Töcksfors, i det hus vi skaffade oss och där våra barn har växt upp, som du slog ner dina rötter. Rötter som du fått uppslitna i barndomen när du fick flytta med dina föräldrar till den plats där deras arbete förde dem.


Jag minns så mycket, jag minns värme och kärlek, jag minns stolthet och ödmjukhet, jag minns nyfikenhet och lekfullhet, jag minns allvar. Jag minns så mycket. Jag kan inte ta upp alla minnen, listan skulle bli flera mil. Men de finns här, och jag vill inte glömma nånting. Inte ens de svåra minnena. Jag vill ha kvar allt. Jag vill ha kvar dej. Vi fick nästan 50 år tillsammans. Det är en lång tid, men alldeles för kort.


Anne-Marie